My Story

Hur hamnade jag där jag är idag? Hur gick jag från spinkig liten tjej som aldrig ens tänkte på mat eller sötsaker om inte någon lade dem på en tallrik framför mig till en halvrund ung tjej med varje tanke genomsyrad av mat, ångest eller träning?

 

Jag mins förta gången jag valde att dra in på maten, jag var 14 år och vägde 49 kg. Jag satt i skolmatsalen i min nya skola med flera nya vänner. Det serverades lasagne, en av mina favoriträtter och jag hade en portion som skulle räckt gott och väll till två. Plötsligt insåg jag att jag var den enda vid bordet som åt riktig mat, alla de andra normalviktiga, glada tjejerna hade varsin portion med sallad och keso som de försiktigt petade i. Jag såg på dem och jag såg på mig själv, vi var i ungefär samma storlek, jag kanske var en aning smalare och smärtare i kroppen och ändå åt de bara en bråkdel av det jag åt. Och så föll det på plats, jag åt som en gris jämfört med dem, och så lade jag ner gaffeln och det blev ingen lasagne den dagen. 


Två år senare, när jag precis fyllt 16 och hade bott på internat i ca ett 6 månader klev jag upp på en våg, den visade 60.1 kg, det var 10 kg mer än senast jag vägt mig, över ett år tidigare. Jag fick panik, över en natt hade jag blivit tjock utan att märka det! Men äckel klev jag av vågen... utan en tanke på att jag växt 12 cm under det senaste året, att jag var 177 cm hade fått både bröst och höfter. Nej, jag hade bara förvandlats till en elefant, Och så började jag äta följande: en knäckemacka med ost till frukost ock en till mellis, bara sallad och kött till lunch och middag.Till det sprang jag 2 km varannan dag. Jag bestämde att när jag vägde 55 skulle jag få en ätardag då jag fick äta allt jag ville. Det tog bara tre veckor innan jag nått mitt mål. Jag köpte godis och kakor för 300 kr och åt allt i en rasande fart. Morgonen efter visade vågen upp 2.4 kg, hälften av det jag gått ner. Efter skolan den dagen åkte jag in till apoteket, frågade en hjälpsam expedit om hjälp och åkte hem med mitt första paket dulco i väskan.

Sedan dess har jag fastat i veckor i sträck, gått upp till 78kg och ner till 51kg, tagit laxerande medel i hundratal, spytt, sprungit mil efter mil med ångestfyllda tårar rinnande ner för kinderna, jag har haft en klump i magen inför att träffa släck och vänner, bara för att jag inte visste vad man skulle äta. Hetsat så att jag mår så illa både fysiskt och psykiskt att jag bara vill dö. Jag har räknat kalorier i tuggummi för att inte äta för många. Jag har stått framför spegeln och inte accepterat min kropp som min egen. Och aldrig har jag sagt ett ord till en levande människa. 

Här sitter jag idag och förundras över hur mycket ångest och oro det idag kostar mig att äta "normalt". Jag ifrågasätter varje tugga, ångrar varje beslut och är konstant livrädd för att hetsa. Trots att jag gick upp av att fasta/hetsa, är det så mycket svårare att äta varje dag utan den dimma och nästan trans liknande känsla som man får av hets episoder. Nu är allting skrymmande verkligt. Varje gång jag sväljer frågar jag om detta är normalt? Är det början till hets? Är det för lite? Är det för mycket? Vad äter "riktiga" människor?
Mina monster skriker åt mig att jag är äcklig, patetisk,svag!!

Men varje dag blir det lättare, jag tränar inte längre mer än vad som är normalt, jag äter från utsidan sätt precis likadant som alla andra, jag vill tro att mina moster blir tystare med tiden. En dag kanske jag till och med blir en "normal" människa.

Följ mig gärna på bloglovin
Love
/Hanna